Text: Agneta Rahikainen
Henry Parland föddes den 29 juli 1908 i Viborg. Hans mor Ida Maria Parland (f. Sesemann) bodde i S:t Petersburg men tillbringade mycket tid på det Sesemannska godset Tikkala strax utanför Viborg. Hans far Oswald Parland var ingenjör på ryska järnvägen och var, när barnen var små, stationerad i S:t Petersburg eller reste omkring på olika orter i Ryssland. Eftersom Henry var ett sjukligt barn, blev lantgodset Tikkala knutpunkten för familjen där även mormodern Marie Sesemann bodde. Hon lät bygga ett eget hus för den parlandska familjen som från 1913 bodde året om på godset. Tre söner till föddes, Oscar f. 1912, Ralf f. 1914 och Herman f. 1917.
Mångspråkig barndom
Den parlandska släkten hade engelska anor men levde och verkade i det tsarryska riket. På mödernet härstammade Parlands från en tysk köpmannasläkt. I hemmet talades parallellt tyska och ryska. Pojkarna lärde sig finska av arbetarbarnen på Tikkala, svenska talades också ibland av tikkalaborna men det förstod inte pojkarna.
Henry Parland börjad läsa svenska hos tanterna Frankenheuser i Tikkala och Viborg, men han och hans bröder lärde sig behärska svenska egentligen först då de började skolan i Grankulla 1922. Både Henry, Oscar och Ralf Parland valde sedan att förverkliga sina författarskap på skolspråket svenska.
Familjen måste flytta från Tikkala eftersom gården inte kunde försörja så många efter revolutionen 1917. Hösten 1921 flyttade familjen, inklusive mormodern, till Kilo då Oswald Parland fått tjänst vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i Helsingfors. Henry började i Helsingfors finskspråkiga klassiska normallyceum. Han var då 13 år och det var hans första erfarenhet av skola. Pappan fick förflyttning till Järnvägsstyrelsen, men eftersom han inte kunde någon finska och bara bristfällig svenska kunde han inte få någon anställning som motsvarade hans kompetens vilket ledde till att familjens ekonomi ständigt var usel trots att han tog extra kvällsarbete.
Fascination för det moderna
För att Henry skulle få kortare skolresor flyttade familjen till grannkommunen Grankulla där det fanns ett svenskt läroverk, Grankulla svenska samskola. Pojkarna fick hemifrån en gedigen kunskap om både rysk och tysk klassisk litteratur och de var alla intresserade av att teckna, musicera och studera naturen. Henry Parland tecknade inte i lika hög utsträckning som sina bröder men det finns ett häfte bevarat med detaljerade teckningar av olika typer av lokomotiv. Han var mycket intresserad av bilar, tåg, lok och elektriska maskiner. Han intresserade sig också för fjärilar och nattflyn, och samlade på dem och gjorde noggranna anteckningar om vad han infångat, när och var.
Som lite äldre började han intressera sig för schlager- och dansmusik och tog danslektioner. Allt modernt intresserade honom, inte bara modedanser utan också reklamkonst, fotografering och filmkonst, fenomen som han senare skrev artiklar om. Han dekorerade t.o.m. sitt rum med stora reklamplanscher.
Intresset för fotografering fick han från sin pappa som ägde en gammal rysk kamera som han gärna använde för att dokumentera den växande familjen på Tikkala om somrarna. Henry lärde sig att framkalla och ta papperskopior själv, något som han noga redogör för i början av romanen Sönder.
Han var en ivrig biobesökare och intresserade sig för filmteori och skaffade sig tysk- och ryskspråkig litteratur i ämnet. I hans anteckningsböcker kan man läsa om biobesök och recensioner av filmernas konstnärliga kvalitet. Man kan säga att han var den första i Finland som på allvar intresserade sig för modern filmkritik.
Henry Parland trivdes bra i skolan i Grankulla och fick flera vänner, bland dem Sven Grönvall, som senare blev känd som bildkonstnär. År 1927 blev Henry student med mycket gott betyg, särskilt i svenska.
Gapa, rulla
Henry Parland började studera juridik vid Helsingfors universitet hösten 1927. Juridikstudierna fick dock ge vika för ett mer sorglöst liv på krogen. Han stiftade personlig bekantskap med Gunnar Björling, Rabbe Enckell och Elmer Diktonius och upplevde att det var ett sammanhang som han bättre passade in i än den klassiska tradition som rådde hemma. Han engagerade sig i kretsen kring den nya tidskriften Quosego, där Björling, Diktonius, bröderna Enckell och Hagar Olsson var centrala krafter. Tidskriften utkom med fyra nummer 1928–1929, innan den lades ned av ekonomiska skäl. Henry Parland publicerade både dikter och kortare artiklar i tidskriften och framför allt hans artikel »Sakernas uppror» väckte stort uppseende och beundran i modernistkretsar.
Vårvintern 1929 utkom Idealrealisation, som Henry sammanställt med hjälp av Gunnar Björling. De lakoniska dikterna var en chock för föräldrarna. Dikterna avspeglade en s.k. gapa-rulla-mentalitet, som föräldrarna inte alls kunde förstå;
Låt avgrunder gapa
- d.v.s. icke gapa,
vad skulle de annars göra?
Låt jorden rulla,
- d.v.s. icke rulla
vad skulle den annars göra?
Vad skulle vi själva
göra annat
än gapa och rulla
- d.v.s.
Till Kaunas
Småningom upptäckte föräldrarna att sonen, istället för att studera, spenderade sin tid på Helsingfors dansrestauranger i olämpligt sällskap. Situationen blev så tillspetsad att Henry Parland flyttade till Gunnar Björling. Men det gjorde inte livet lättare. Han led av skuldkänslor i förhållande till föräldrarna och ekonomiskt hade han ingenting att leva på. Gunnar Björling, som också levt på växlar, bekostade en del av Henrys utsvävningar, men till slut kunde inte heller han hjälpa då banken vägrade ge vidare krediter. Till slut måste Henry be föräldrarna om hjälp och tillsammans med »onkel Tutti», morbrodern Vasilij Sesemann som var professor i filosofi i Kaunas, Litauen, beslöts det att Henry skulle resa till Kaunas och vistas hos onkeln en tid. På det sättet skulle han komma till en lugnare miljö och inte utsättas för vännernas och kroglivets frestelser. Helt uppenbart ansåg också Henry själv att det var dags att bryta den onda cirkeln och gå inför något nytt.
Med onkelns hjälp fick han några beställningar på tidningsartiklar om olika fenomen i Finland, som sedan publicerades i litauiska tidningar. Också Gunnar Björling förmedlade Henrys artiklar till tidningar i Finland såsom Hufvudstadsbladet, tidningen Motor och Allas Krönika. Onkel Tutti lyckades också få ett jobb åt Henry i Kaunas, han fick anställning som sekreterare vid svenska konsulatet.
I november 1929 började Henry skriva på det som senare kom att bli romanen Sönder. Han arbetade flitigt med både artiklar och romanen men led av ensamhet, rotlöshet och hemlängtan vilket man kan utläsa ur de många brev han skrev hem och till vännen Sven Grönvall.
Postum utgivning
Henry Parland insjuknade plötsligt i scharlakansfeber och efter bara några få dagar av sjukdom dog han i Kaunas, endast 22 år gammal. Budet om sonens bortgång kom som en chock för föräldrarna. Modern Ida Maria blev psykiskt så bruten att hon fick tillbringa resten av sitt liv på mentalsjukhus. Det förefaller som om fadern till slut försonades med det liv sonen hade valt att leva.
Tillsammans med Rabbe Enckell, Gunnar Björling och Sven Grönvall redigerade han den postuma samlingen Återsken (1932) i vilken Sönder bl.a. ingår. Också brodern Oscar Parland ägnade mycket tid åt att postumt utge Henrys dikter och prosa, i verken Hamlet sade det vackrare, Säginteannat och Den Stora Dagen efter som alla tre utkom på 1960-talet. Sönder har kommit ut i separat utgåva 1987 samt 2005 (utg. av SLS). Oscar Parland planerade också att ge ut broderns brev och dagboksanteckningar men projektet slutfördes aldrig.
Förteckningen över verk uppdateras.
Diktsamling
Idealrealisation, Helsingfors: Söderström & C:o Förlagsaktiebolag 1929.
I tidningar, tidskrifter och antologier
Postum utgivning
Översättningar
